elin pettersson

Kategori: kampen mot anorexia

nöjd är bara något vi sätter upp för att orka.


Jag pratade med en tjej över facebook för någon dag sedan och då pratade vi bland annat om att man aldrig blir nöjd i sjukdomen. Det finns ingenting som heter "tillräckligt" när vi pratar om ätstörningar och det finns ingenting som heter nöjd inom den. 

Nöjd är egentligen bara något vi sätter upp för oss själva för att man ska orka stå ut med sjukdomen och kämpa vidare, för att en dag kanske bli nöjd, med det där nöjd finns ju egentligen inte. För att stå ut med sjukdomen är inte heller lätt, ibland vet man inte om man vill kämpa mot ett friskare liv för det är väldigt svårt kan jag lova, men de som inte kommit dir än där de insett att livet är mer värt än sjukdomen, där är detta "nöjd" ännu viktigare för de, eller för sjukdomen. 
Man vill ju göra rösterna, tankarna, synen och sig själv nöjd, det är det allt handlar om men tänk att hela tiden sträva efter något som inte ens finns, hur onödigt är inte det egentligen? Tänk att man lägger ner timmar på att gråta, går hungrig, får panikattacker, tänker på något som inte ens går att uppfylla, idiotiskt egentligen. Men det är ju tyvärr inte så lätt att ändra på det bara. 

Sjukdommen kommer aldrig bli nöjd även om både du och jag inbillar oss det varje dag. För även om jag sitter och skriver detta inbillar jag mig varenda dag att "men en dag kommer jag att bli nöjd om jag lyssnar på tankarna" men sanningen är, att jag kommer inte bli det. Säger sjukdomen att du kommer bli nöjdare om du går ner 2 kilo ljuger den, men du litar på den eftersom du tror att den hjälper dig, men när du gått ner dessa två kilo är du inte nöjd och sjukdomen sätter genast upp ett nytt mål, denna gången kanske det är 1 kilo, men efter ett kilo är du inte heller nöjd. 

Detta för att nöjd finns INTE. Det ordet finns inte när det gäller sjukdomen, för den kommer inte bli nöjd förens vågen står på 0 vilket är helt omöjligt då vi har en massa ben, organ osv som även det väger lite. Jag har aldrig träffat någon som är så bra på att luras som denna sjukdomen, inte heller har jag träffat någon som är så bra på att manipulera och få en att tro på allt den säger. (Låter ju som jag pratar om en person, det gör jag inte men ni som förstår, ni förstår och ni andra förstår inte och jag kommer inte förklara heller). 

Det finns ett sätt att få bort detta nöjd från sjukdomen, från huvudet och från tankarna. Detta sättet är att kämpa emot sjukdomen, kämpa mot ett friskare liv och ge dig fan på att du ska klara det. DÅ kommer detta nöjd få en helt ny innebörd och det kommer inte längre handla om att gå ner två eller tre kilo, utan nöjd kommer antagligen att handla om helt andra saker och man kan känna sig nöjd på riktigt och inte nöjd på sjukdomens sätt. Jag vet inte men jag tror att det är såhär. Vi alla vet vad som är rätt och fel egentligen, men är man en gång lurad så är man och tyvärr blev man lurad av en sjukdom som även den är riktigt smart, men inte tillräckligt smart för att inte kunna döda den. Det svåra är också att det är så lätt att säga till andra hur man ska tänka och göra, sen är det alltid svårare att göra det själv, man lurar sig två gånger istället för en. 

october.

Nu är det oktober och för mig betyder det att det är officiellt höst, även om det kanske inte är så. Det är både mysigt och mindre mysigt. Varma filtar, tjocka tröjor, mössor & vantar, filmkvällar med personer man tycker om och varm choklad är det mysiga men sen innebär hösten så mycket mer än det, både positiva och negativa saker. Jag är en person som väldigt lätt och ofta hamnar i ett sämre mående på hösten, tycker saker kan bli tråkiga, vädret är tråkigt och kallt, allt känns helt enkelt inte lika roligt när det är kallt och regnigt. Under alla år med min ätstörning är det som ett mönster att jag alltid blir sämre på hösten, jag bara vet det. När våren och sommaren kommer mår jag som bäst och när hösten kommer blir det lite sämre och under vintern brukar det vara som jobbigast. Jag kan absolut inte att jag är ensam om detta så därför tänkte jag ge lite tips på hur man kan få bort mycket av det negativa och göra det till något positivt och hur man undviker alla tusen jobbiga tankar. 

- Ställ in dig på förrändring. 
Det är inte första gången det blir kallare i ditt liv och man vet hur det är, att det kommer vara mörkt när man vaknar och mörkt när man kommer hem och det kommer inte plötsligt. Ställ in dig på att det kommer bli detta och se det som något mysigt. Bestäm dig att denna hösten och vintern ska bli något bra istället för något jobbigt. Tänd en massa ljus, ha massa mysiga filtar och kläder. Om man vet att tankarna kan bli jobbiga så bestäm dig att inte direkt lyssna på dem, de kommer finnas där men försök att stå emot dem. 

- Köp nya kläder och unna dig saker. 
Med nya mysiga kläder känner man sig både fräschare och finare. Unna dig att lägga pengar på saker du kanske inte brukar, tänk inte så mycket utan bara kör. Sätt dig på mysiga café med vänner och om ni precis som jag inte äter kakor så finns det alltid alternativ. För mig brukar det vara chai latte, varm choklad eller liknande, det är mysigt att bara sitta där och prata i flera timmar. 

cozy.

- Planera in olika saker som du ser fram emot. 
Allt från små till lite större. Kanske inte alltid man har möjlighet att boka in en resa, men om, gör det, om inte, planera in något annat som är lite mindre men som kan vara minst lika roligt. En trip till en stad du inte brukar vara i, hälsa på en vän som bor längre bort, planera in en spadag, shoppingdag eller en dag när du och dina vänner bara träffas och myser. Vinkvällar, festkvällar eller kvällar där ni lagar mat tillsammans. Våga träffa nya människor, lär känna nya människor, det är riktigt kul! 

- Uppskatta det lilla. 
Det måste inte alltid vara stora saker som är roliga, lär dig uppskatta de små sakerna. Att en vän smsar ett fint meddelande kan vara en sak, eller gör du en vän glad. Komplimanger är små saker men som kan vara väldigt roligt att höra. Har du en mysig kväll, uppskatta den istället för att tänka på vad du istället hade kunnat göra. Gick det bra på träningen, men vad bra, uppskatta det. Det finns massor av saker i vardagen som man kan uppskatta om man bara vill och försöker. 

Jag är ingen höst/vintermänniska men jag ska verkligen försöka att göra den okej. Förra vintern var jag iväg fyra veckor i Thailand vilket var så himla himla skönt men denna vintern är jag hemma men jag ska försöka att göra det bästa av den. Dessutom ska jag ju faktiskt till Turkiet om fyra veckor. 

recovery is a challenge but it´s not as difficult as continuing.

När det inte handlar om att man vill bli accepterad, få höra bra saker om sig själv eller stå i centrum. När det inte handlar om att man måste ha bra betyg eller vara bra i någonting, när det inte handlar om att maten är någonting man tar till för att det är det enda man är bra på att kontrollera. När det inte handlar om någonting sådant, för oftast är det så. Jag har skrivit en del om den här "mallen" många läkare har, där de tror att nästan alla som har en ätstörning har stora krav på sig i allting, ska vara bäst i skolan, vill bli accepterad och få höra bra saker om sig själv men vad händer när det inte alls stämmer?

Jag har aldrig tidigare velat ha bäst betyg, velat höra saker om mig själv eller någonting liknande. Det var inte därför jag blev sjuk. Det var ingen som sa en elak kommentar om hur jag såg ut, det var aldrig någon som påpekade vad jag åt eller vad jag inte åt, aldrig någon som pratade om dieter i min närhet när jag var yngre, inte vad jag minns i alla fall. Man kan bli sjuk av så många olika anledningar och jag bara önskar att varenda personal inom sjukvården (när det gäller detta ämnet och problem) visste det. Jag vet inte hur många timmar jag lagt på att försöka svara på frågan "men vad gjorde dig sjuk då, någonting måste det ju varit?". Nej, jag visste ju aldrig. Hur jag, när jag låg inlagd fick frågan om och om igen, psykologer, läkare, behandlingsassistenter, sjuksköterskor osv frågade och jag bara satt där som ett frågetecken och började undra om jag var störd, på riktigt. Jag började undra varför jag inte hade ett svar på frågan som förväntade sig ett svar. Men ärligt, vad skulle jag säga när jag inte visste och fortfarande inte vet. Jag var sjukt duktig på att ljuga, och när jag säger sjukt är det för att det var sjukt också, när det handlade om sånt, men just på den frågan kunde jag aldrig ljuga för jag fattade aldrig. 

Såhär tycker inte jag det ska vara. Man ska inte behöva höra samma fråga om och om igen så många gånger att man börjar fundera på om man är helt annorlunda bara för att man inte vet. Självklart om det finns en sak som utlöste allt, många vet faktiskt det, och då är det bra för då kan man börja jobba med det. Men det ska aldrig behöva bli en press, på att det måste vara någonting som utlöste allt. För det är det inte alltid. Jag hatar den här mallen, fördomarna och frågorna, det finns inte EN fråga som bara har ETT rätt svar, för ingenting är rätt och ingenting är fel. 

du behöver inte försöka, det räcker med att vara.

Såg att den här videon cirkulerade runt på facebook och som vanligt blir jag nyfiken och klickade in för att se vad det var för något. När jag kollat klart på den tyckte jag att den passade in i min blogg så ni med kan se den. 

Ibland kan jag bli trött på uttrycket "i dagens samhälle" men just i detta syftet behövs den meningen, i dagens samhälle är det en extrem press på att ha ett utseende som anses som bra. Men det är aldrig bra nog och ingenting duger, är man brunögd vill man vara blåögd, har man lockigt hår vill man ha rakt hår och tvärt om, har man kurvor vill man vara rakare, är man rak i kroppen vill man ha fler kurvor, alltid är det något det är fel på. Vi är många tjejer, även en del killar, som använder oss utan smink och har det som en daglig rutin att ta på. Egentligen är det en sjukt skum vana om man tänker efter, eller hur? Man tar på något på sin hud för att göra så man ser annorlunda ut, får fram käkbenen, gör fransarna längre och allt vad det är. Detta är ingenting man funderar över, men i denna låten tycker jag att hon får fram budskapet bra. Va dig själv, du behöver inte ha löshår, smink eller platta/locka ditt hår. Det är okej att vara naturlig och det är så fruktansvärt fint med människor som kan vara sig själva, skippa allt som har med smink att göra och bara vara sig själva. Ingenting är finare än en människa som ler, ditt leende kan vara som ditt smink, det behövs inget annat. Du behöver inte försöka vara någon du inte är, du behöver inte heller försöka se ut som något du egentligen inte gör, det räcker med att vara dig själv, så som du är och så som du ser ut. 

varför nöja sig med okej när det kan bli bra.

Varför nöja sig med något halvbra när det faktiskt kan bli helt bra? Varför säga att man mår okej istället för att kämpa sig uppåt så att man en dag kan säga att man mår bra och mena det? Varför stanna och sluta kämpa när man nått gränsen till okej när man kan må tusen gånger bättre och det okej:et går över till bra? Varför är det så svårt att våga när det egentligen bara handlar om att köra på, kämpa och inte sluta, varför är det så svårt att föreställa sig hur allt blir om man mår bra istället för okej? Rädslorna skrämmer oss och det kommer dem tyvärr alltid att göra för rädslor är oftast större än det vi längtar efter, för den andra delen av en, ätstörningen, tycker att rädslorna är viktigare än att få lov att må bra. 

Jag kan säga att jag mår okej, för det gör jag faktiskt. Jag har en heeeeel del kvar och har ständigt tankar om min kropp och vad jag äter, ska äta eller vad jag inte ska äta, men jag har lärt mig till viss del att hantera alla tankar och ångest att jag idag mår okej. Det värsta är bara att jag tycker att det duger, jag fortsätter inte att kämpa för att det ska bli bra, utan okej räcker. Men varför är det så? Är det för att den dåliga sidan fortfarande inte vill helt eller är det rädslorna som stoppar en igen?

Är det någon som känner igen sig? Att man mår okej, men man vågar inte fortsätta kämpa för att man ska må BRA för där har man inte varit på länge och då är det en trygghet att stanna kvar där man varit ett tag istället. Man kan säga att man mår bra och det kan jag själv också göra men det är det där lilla extra som gör att man faktiskt inte mår bra utan bara okej, om det nu är så bara. Men jag förstår, att när man hela tiden klankar ner på sig själv, när huvudet säger att man är tjock eller vad det nu kan vara, att man hela tiden tänker på vad man äter, jag förstår att man "bara" mår okej för det går inte att må BRA när man har det så. Jag vet ärligt talat inte hur man ska göra för att fortsätta och försöka sträva efter det där "bra", någon av er som är i samma sits? För man ska inte nöja sig med något som är halvbra när det kan bli helt bra, oavsett vad det handlar om. 

om pressen att bli något stort.

Man behöver inte va chef över ett stort företag, du behöver inte ha ett eget företag, du behöver inte va läkare eller någonting stort inom design och inredning, du behöver inte heller på i New York och vara modellfotograf. Även om det kan låta bra så är detta inget man måste. Men det kan ibland tro när man läser twitter, vissa bloggar och medier. 

Detta kommer kanske låta helt galet konstigt men jag tycker att speciellt på twitter cirkulerar det runder väldigt många statusar om att man ska satsa högt (syftar verkligen inte på någon speciellt utan mer allmänt), man kan bli chefen, man kan styra ett helt företag osv. Inte överdrivet men det cirkulerar en helt del sådant och det är klart, om man vill bli det är det klart att man ska satsa på det. Men jag kan känna att det känns som en press, att det bara är dem som senare kommer att vara chefen, fotografen eller personen som är bosatt i New York som är lyckade. Det känns nästan som att man måste bli eller vara något stort för att  anses som lyckad. 

Statusarna är säkert inte alls menade så men det var en tanke som slog mig för några dagar sedan och jag känner själv så. Jag får känslan (som jag inte vet om det är fakta eller bara just en känsla) av att kraven vi har på oss själva nuförtiden är sjukligt höga, är man verkligen bara lyckad om man är chef över en bank? Är det verkligen det viktigaste här i livet? Är man inte minst lika viktig när man är exempelvis undersköterska och hjälper människor och deras liv? 

Det hade säkert inte vara fel att va den här personen som är chef eller liknande, det är inte riktigt det jag menar. men det känns bara som att det blir högre och högre press på oss människor i samhället. Hur jävla grym är man inte om man klarar av att gå ut gymnasiet med betyg och sen kanske till och med läsa vidare på högskolan. Jag vill bli socionom, ett yrke jag vill bli för att hjälpa folk som behöver hjälp, men anses jag då inte ha lyckats för att jag inte blev något större? För att jag hade kunnat, jag hade kunnat bli chefen om jag hade lagt ner arbete, men jag vill ju inte. Jag vill inte bli en chef men bara för det så är väl inte jag som person misslyckad? Nej, varenda människa i världen är lyckad, oavsett om man är undersköterska, chef eller jobbar i en korvkiosk, för vem vet vad den personen gått igenom som står där i kassan bakom h&m. För en person är ett bra yrke kassörska i en kiosk och för någon annan måste man bo i New York och vara världskänd, för vad vet jag om den person som jobbar som kassörska och dens bakgrund, den kanske har fått jobbat sjukt mycket för det. Jag pratar inte om pengar, utan om något helt annat, om presse och arbetet bakom. 

Detta blev lite rörigt och jag vet inte om ens någon fattar vad jag menar? Hoppas det i alla fall. 


det är att vara stark.

Att vilja ha något som någon annan har. 

hur ofta har du inte tänkt tanken på att du skulle kunna dö för att ha "den personens ben, motivation, ork eller hår"? Hur ofta har du inte önskat att du kunde bytt bort dig själv till någon annan? Hur ofta har din röst i huvudet sagt att du är värdelöst? Hur ofta har din röst i huvudet sagt att dina ben inte duger och att du själv inte duger? Hur ofta har din röst i huvudet ljugit för dig, sagt något negativt om dig själv? Tusen gånger, om och om igen.

Samtidigt som du hör att du är värdelös tänker någon annan person om dig hur fantastisk du är, hur underbar du är som person och hur vilken kämpe du är som orkar kämpa. Hur många gånger har du inte fått höra hur stark du är, hur fina ben och hår du har? Och allt du gör är att inte ta emot det, inte tro på det och säga att nej, jag är inte alls stark det är bara som det ser ut. 

Men ärligt talat, hur stark är man inte när man dagligen har en röst som säger åt dig hur dålig du är, hur tjock du är och hur värdelös du är men som ändå går i skolan, träffar vänner, har ett leende på läpparna. Hur stark är du inte när du ändå går emot rösten och står emot. Att varje gång du faller, tar dig upp och kämpar på nytt. Hur jävla starkt är inte det?

Nästa gång någon säger till dig att dem beundrar dig, att du är stark. Ta till dig det och säg tack, för det är du. Du är starkare än någon annan och tro på det själv. Även om leendet inte alltid är på riktigt är det en sjuk stor ansträning att få andra att det är på riktigt. För om man kämpar på så kommer det leendet att vara på riktigt en dag, mer än någonsinn. Det går om man vill, oavsett vad.